Åh, ångest ångest ångest. Allt jag känner är bara ångest. Ångesten för dig, ångesten för att vara ensam, och ångesten att ha förstört för er. Jag läser det Du skriver, och känner ångest. Ångest för att inte vara bredvid dig. Ångesten för att inte kunna krama om dig och visa dig att du är min vän. Sen läser jag det som Du skriver, och då får jag ångest för att jag har gjort så. För att Du blivit ledsen och inte mår bra. Jag hatar att vara ett såntdära mellanting som bara är. Jag måste sluta med att tycka så jävla synd om mig själv. För just nu är jag inte ens värd att tänka på. Så dålig, och så dum. Så himla sämst. Och jag vill inte att Du ska må dåligt. Att Du ska känna dig som en dålig person. Jag vill bara få folk att må bra. Det är det jag vill. Och varför lyckas jag då inte? Åh, så dålig. Så himla dålig. Så ovärd och så hemsk. Jag vill inte ha ångest, jag vill inte ens veta vad det ordet betyder. Och när jag börjar lyssna på musik, musik som i vanliga fall alltid får mig på bra humör, det ger mig ångest. Ja, allt är fyllt av ångest. Nu måste jag gå härifrån och spela lite gitarr. Jag måste göra något. Eller nej. Jag kan inte göra något. Kan inte ens spela gitarr. Då är något fel. Något är riktigt fel. Och inte ens det kan jag sätta ord på. Det enda ordet jag hör är ångest. Förlåt för att jag har gjort såhär. För att jag förstört för er. För om jag inte hade gjort det, då hade ni båda varit lyckliga nu. Nu är ni det, fast inte till den fulla grad som går. För att ni inte har varandra. Det är mitt fel, typ. Fast jag har ju inte gjort något. Jag har bara varit här. Som en, mellansak. Fan. Ska sluta med att "vara" här. Jag ska vara för mig själv. På mitt rum. Utan att störa, eller FÖRstöra. åh. Förlåt mig. Förlåt till alla. Alla som finns. Vet inte om det blir något blogginlägg på några dagar nu, vet inte om jag pallar. För ni kommer bara känna att jag blir jobbig. Jag vet. Förlåt. Förlåt för att jag bloggar, och för att jag sitter här och skriver en massa grejer som inte ens alla ska ta del av. Fan. -Hejdå.

Jag vet inte vad som händer. Det känns bara så.. tomt. Fast ändå inte. Det kan gå en sekund, och jag känner mig överlycklig, livet leker och jag älskar allt och alla. För att nästa sekund vara deppig, ledsen och ogilla allt som finns. Och jag vet inte vad det beror på. För jag har ju det bra. Jag har det bättre än många andra. Men ändå känner jag mig såhär ibland. 
fuck-my-life, eller något i den stilen. 

Det ska iallafall bli gott med tacos sen, typ tröstäter. Det är dåligt utav mig. Fan.