Kryper upp i din famn, sitter i ditt knä. Berättelsen om hur det gick till var sorglig, samtidigt som dina tårar forsar nerför kinderna. Mina tårar bränner innanför ögonlocken och det går faktiskt inte att hålla de inne. Att han har det bra, det är dock det viktigaste. Vi klarar ju oss. Det gör vi. Jag ska baka kakor & bjuda dig hit, till mitt hus. Du ska få sitta i min soffa, få känna känslan av att ha någon hos dig. Vi är många - som finns här. Som hjälper till. Som håller i dig precis innan fallet, så att du inte hinner att nudda marken. Dina tårar är de som svider mest, de som gör ondast i mig. Men var inte ledsen, det är bättre då. Jag sitter i ditt knä, ända tills du vill att jag ska gå. Han är en ängel där uppe i det blå, medans du är en ängel här nere i det färglada.♥

Jag ska besöka hans grav, sitta där och prata. Så att han får lite sällskap. Jag lovar.

Goaste dagen på fett länge alltså. Jag slutade jobbet astidigt & drog in till stan. Strosade runt där helt forever alone och lyssnade på högsta musiken i lurarna. Skrattade åt allt som hade med något att göra & åt massa skämt som ständigt flög runt i mitt huvud. Jag kollade på fotbolls skor som jag tänkte köpa, innan jag insåg att just det.. jag spelar ju fan inte ens fotboll. Heh.

Ett par (rätt många) timmar senare så tog jag en fika med min plutt. Det var mysigt & vi kollade på sötnosar i solen. Speciellt med tanke på att jag ett tag innan sett någon som gjorde min dag extra bra - endast för att jag vet att jag mår så bra utan honom. Livet är fan bäst, på topp helt enkelt.