Åh herregud. Det har varit en så himla vacker dag idag.

Vi fick se alla de nya, söta ettorna. Alla såg så himla intressanta och kul ut. Imorgon ska vi ha en sorts fadderdag för de nya och det ska bli hur kul som helst. Jag hoppas att vi kan få dem att släppa nervositeten lite och bli lite mer bekväma i skolan. Jag minns ju trots allt hur det var för mig. 

Förväntansfull. En helt ny Felicia skulle ta sina första steg in i den större världen. Stället där jag hoppades att folk skulle se mig som något roligt & intressant. Skolan började och klumpen i magen satt hårt. En sådan liten och mysig skola, fin och härlig. Gemenskapen kändes grymt bra och på något sätt blev jag bekväm i min situation. Alla fina människor och positiva tankar reste igenom mig, varje sekund. Allting runt om var så himla bra, alla mina dagar var så fina. Efter en tid, då trivdes jag inte alls. Ett byte var på väg. Till en helt annan skola, med helt andra personer och intressen. Jag hade ändå aldrig passat där, inser jag nu. Jag fick alltså inte byta, pågrund av en hel del märkliga anledningar. Jag var arg då, och ledsen. Jag grät varje kväll & ville bara därifrån. Jag ville inte gå in klassrummet. Jag ville inte ens gå in i skolan. Eller se den. Eller prata om den. Så illa var det. 

Nu är det dock helt otroligt bra. Jag älskar att få umgås med personer som tycker om precis samma saker som jag gör. Vi kan skratta tillsammans & bara ha hur kul som helst. Jag har nog ändrat inställning en hel del också, för delen. Blivit mycket mer positiv och börjat se saker ur en bättre synvinkel. Jag tror faktiskt att det har gjort en hel del, hjälpt till alltså. 

Efter vår korta dag i skolan så satt vi i parken på en filt och solade, jag och mina klasskompisar. Efter en stund så kom också Bellis (fast hon är ju typ min klasskompis) dit och gjorde oss sällskap. Sedan har jag haft VÄRLDENS bästa dag på min trädgård. Den är så himla fin, och rymlig. Har jag kommit på.