Sitter på min altan & lirar gitarr. Försöker att lira gitarr. Snarare. Solen bleker mitt hår & förhoppningsvis solar min hy lite mörkare. Jag försöker att spela in en video, men jag insér efter varje gång hur ostämd gitarren är. Och med tanke på att jag är en såndära "wannabe gitarrist" - så kan jag inte stämma den själv. Tyvärr. 

En dag ska jag bli riktigt duktig. Jag ska kunna sitta och spela med en gura, finna rätt ackord i huvudet och lyckas spela i en bra takt. Änsålänge går det inte så bra, men jag övar. Och övar. Och övar. Och övar.

Millan kanske kommer hit ikväll för att plugga. Då ska vi äta varma mackor och dricka te. Det låter riktigt fint. 

Jag förstår inte hur livet, för vissa människor - kan vara så oerhört orättvist. Man insér ibland, att man klagar på alltför små saker. På att det är jobbigt att gå ur sängen på morgonen. Att skolan är jobbig. Att man måste städa sitt rum. Att favoritkläderna är smutsiga. Att ett glas åker i golvet och går sönder. Att man har bitit för långt på sina naglar, så att det gör ont. Att det blivit hål i den nyaste blusen. 

Sådana saker. Jag menar, vissa kämpar för sitt liv. För att ens få vara kvar här. Som verkligen vill stanna kvar. Det finns så läskiga sjukdomar nuförtiden, och jag är ledsen att det ska behöva drabba små barn. Endast 7 år. Han är bara 7 små år. Lilla Alex. 

Igår var jag med Robin. Alex storebror. De går igenom en tuff tid tillsammans nu & jag är delaktig i deras resa. I deras resa genom det helvete som faktiskt har hänt. Som lite extrahjälp. En extra hand. Ett extra léende. 

Robin satt hela kvällen igår, spelade gitarr och sjöng för mig. Det var bland det finaste någonsin. Då han inte såg, fällde jag några tårar. Då jag låg ner i min säng, trött. Så fällde jag ett par tårar. - Både pågrund av hur otroligt fint han faktiskt sjunger. Också för Alex skull. Lilla Alex. Lilla Robin. 

Dethär fixar vi, eller hur? - Jag är säker.