Ni undrar säkert varför jag i rubriken här ovan har skrivit om Polen. Men det ska ni få läsa i det här inlägget. Jag hoppas att många av er tar er tid och läser vad jag har att komma med, detta med tanke på att det är för en väldigt bra sak. 

Det är nämligen så att min kompis Mike, som ni alla har hört mycket om. Han & två av hans polare har ett projektarbete som de just nu jobbar hårt med. Det märks att de har lagt ner mycket tid och energi på att få detta att funka så bra som möjligt, och det är sådant jag gillar. Jag älskar då saker är iordning och då folk har bra koll på vad de pratar om. Jag har satt mig in lite djupare i vad projektet faktiskt handlar om och de gav mig lite papper att läsa. 

Jag har läst om och om igen, vad det går ut på. Vad de ska göra och hur de ska gå tillväga. Nu är det också tid för er att få ta del av det och förhoppningvis hjälpa till i deras projekt.

Det är så att de ska samla in prylar såsom kläder, leksaker, skolmaterial och annat sådant liknande. Detta ska de göra tillsammans med OSS. Jag säger just "oss" med tanke på att jag tror att de flesta har väldigt mycket saker hemma som de faktiskt inte har någon användning av. Jag tror också att många familjer runt om i Sverige har en del kassar/lådor stående hemma med saker som de inte vet vad de ska göra med. Det är då ett helt perfekt tillfälle att för det första få iväg grejerna som tillslut förmodligen ändå kommer att slängas på någon soptipp. För det andra så är det verkligen för en bra sak.

Man hör ofta folk säga "men det är för en bra sak" & själv tycker jag egentligen att den frasen är lite väl uttjatad i vårt samhälle just nu. Den här gången menar jag det verkligen, dock. Tänk hur mycket barn det finns i Polen som bor på barnhem, som inte har NÅGONTING att leva för, egentligen. Att de då får tillgångar och resurser som kan göra några få liv till det bättre är bara hur fint som helst. 

Självklart kan man inte rädda alla fattiga barn överallt och runtom i världen, men man kan börja här. För vart kommer ett samhälle om man inte börjar någonstans?

Jag menar.. hur ska du kunna springa en mil och lyckas med det, om du inte ens tar det första steget?

Som sagt ska prylarna gå till de barn som i Polen bor på barnhem. Vi vet också att sakerna kommer till rätt ställe med tanke på att dessa tre indvider som håller i projektet ska själva åka till Polen för att lämna över alla saker. Jag tycker att det är helt och hållet outstanding alltså. Det är så himla bra, så fint och för en riktigt bra sak. Jag ska själv leta igenom mitt hus och hitta saker som jag själv kan sjänka till dessa barn. 

För att hjälpa till så kan ni där hemma göra samma sak. Kolla efter lite prylar och sådant som ligger och skräpar, och istället för att slänga det så skänker ni det till dessa barn. 

För att veta mera om hur ni ska gå tillväga för att Mike och hans kompisar ska få tag i prylarna som ni hittar så kan ni kika in på deras facebook-sida där de snart har 600 personer som är med. Där kan ni också få mer information om exakt vart i Polen de ska åka någonstans, hur det ser ut i landet just nu och vilka som har gjort liknande projekt förut. 

Tack för mig.

-->http://www.facebook.com/groups/409180629138481/-->

Emma, Mikael & Matilda.
 

Åh. Idag har varit en fett händelserik dag, hur kul som helst. Jag avslutar den tillsammans med mina föräldrar, en kopp te och "xfactor". När programmet är slut så ska jag slipa lite på min nya cover & sedan ska jag sova så himla gott, hela natten. Längtar.

Mamma hade bakat världens godaste frallor då jag kom hem från skolan. 

Om det är någon som har tråkigt så mutar jag med gott bröd. Bjuder även på te. Kom hit. 

Jag förstod inte att det redan var slut. Att dagen redan sprungit iväg. Nu ska jag sova, helt ensam i min alldeles för stora säng. Det var bättre när Klint var här. Tänk att jag kan sakna honom redan, detta fastän han åkte för bara typ en timme sen. Åh. Min militär. 

Vi har skrattat, busat, lekt med vovvarna, kittlats och allt annat sådant kul. Nu är han påväg till fängelset igen, men han tycker nog att det är ganska kul ändå. Gråter nästan. Jag hatar att behöva säga hejdå. 

Under den här sommaren så har jag utvecklats väldigt mycket under många olika kategorier. 

Jag har börjat tänka på ett helt annat sätt än vad jag gjorde för några månader sedan. Jag har ändrat åsikter om många saker. Eller så kanske jag har tyckt så hela tiden, bara att jag inte vågat uttrycka det. Jag vet inte riktigt, faktiskt. Oavsett vilket så är jag sjukt glad & nöjd över vad jag har åstadkommit under bara en sommar. Att jag har lyckats med så många saker som jag satt upp mål på.

För det första så var det ju såklart mitt 2 månaders mål med träningen, då jag skulle bygga muskler. Det gick väldigt bra. Jag tränade varannan dag, åt mycket sallad och mest protein. Jag skippade mycket av kolhydraterna och det fungerade skitbra för mig. Det gjorde att jag mådde bättre i mig själv. Inte bara det att jag fick en "snyggare" kropp, utan också det att jag var stolt över att ha nått mitt mål. Det finns lixom ingen bättre känsla än att veta att man har lyckats. 

Förut var jag också i ett så sjukt stort behov av bekräftelse. Och med stort menar jag inte bara stort, utan STORT. Väldigt stort behov. Det var så illa att om jag lade upp en bild på facebook som inte fick mer än  30 "likes" så tog jag bort den. Dessa "likes" skulle också ha ramlat in under en väldigt kort tidsperiod. Helt sjukt, om man tänker efter. På den fronten har jag förändrats en hel del. Jag skiter i allt vad "likes" och sådan skit handlar om, för vad är egentligen det? Vad är det som är så himla bra med att någon gillar en jävla bild på mig över internet? -Jag blir ju mycket, mycket, mycket gladare om någon kommer fram till mig på stan och säger att jag är fin. Lixom. Skulle inte ni bli det?

Sedan har jag ju inte slutat att lägga ut bilder på internet, verkligen inte. Och jag har ju skaffat instagram och sådana saker. För mig handlar det dock inte längre om "likes". För mig handlar det främst om att få inspiration från andra personer med dreads, där instagram är ett perfekt tillfälle att hitta MASSOR med inspiration. Sedan lägger jag ut bilder på mig, på saker jag gör & på mina polare såklart, men där söker jag inte heller bekräftelse. Det spelar ingen roll om det inte är NÅGON som gillar mina bilder, för att om jag själv gillar bilden, så varför jag ska bry mig om vad andra tycker? Just saying.

Det är inte så mycket pågrund av mig själv som jag har utvecklats så drastigt under den här perioden. Det mesta av allting ligger hos några av mina polare. Det är många där som har peppat mig som fan för att lyckas med mina mål & som fått mig att tänka på ett annorlunda sätt. Det är så sjukt skönt att jag också har lyckats få mina polare att tänka nytt. Först att de har hjälpt mig upp från botten, och sedan har jag dragit med mig dem upp till toppen, då de från början kanske låg runt mitten av stegen. Sedan är det synd att jag inte lyckats få med mig alla till toppen, då jag också har förlorat vänner. Det är mycket pågrund av mig själv, då jag förut var blind för vad som pågick runtomkring. Då jag var nere i något svart hål och allt jag såg var mig själv. ÄCKLIGT JÄVLA EGOISTISKT AV MIG. Jag hoppas dock att jag kan ändra den situationen. Jag vet inte hur eller när. Men på något sätt ska det fixa sig det också. Med hjälp av både mig, mina polare & personerna i fråga. 

Vart jag ville komma med den här texten vad nog egentligen att jag vill att alla ska börja skita i andras åsikter. Att man själv ska vara sådan som man vill vara. Det är en lång resa, och jag är heller inte vid mitt mål än. Men jag vill att allt fler personer ska tänka efter på vem man verkligen vill vara. Hur man vill vara gentemot andra personer i vårt samhälle. Jag hoppas att många fler vill vara med mig på min resa genom livet, då vi alla kan hjälpas åt. Då vi alla kan hjälpa varandra med tankar och handling. 

Låter det som en bra idé?

Det tycker iallafall jag. 

Det finns seriöst ingenting bättre än att sitta på mitt sjukt mysiga rum & spela gitarr. Jag blir som en helt annan Felicia. Någon som helt plötsligt kan allt, vet allt & vill allt. Jag känner mig bara sjukt stark på något sätt. Äsch. Ni fattar nog inte hur jag menar. Glöm det.

Ska spela in en cover nu. Det äger.

Åh, herregud. Vart ska jag börja?

Kapten röd. Vad mer ska jag säga?

Igår var det den 14 september 2012. Jag hade längtat så himla mycket efter just det datumet. Jag hade längtat och nästan gråtit ibland, för att jag visste vad som skulle ske. Just igår. Just igår åkte jag till göteborg med 3 av mina allra finaste vänner. Redan på vägen dit så pirrade det i min mage och känslan var helt underbar. Jag log så mycket att jag fick träningsvärk i kinderna. 

Så.. vad gjorde vi i göteborg? varför hade jag längtat ihjäl mig så himla mycket?

Svaret är som ovanstående.. Kapten röd. Han spelade live. Och som säkert alla här vet, så älskar jag honom mer än väldigt mycket annat. Han är ju bara så äckligt jävla grym.

Eftersom vi stog tillsammans med Linas pojkvän Viktor och några av hans polare så var det hur fett som helst. Viktor kan typ alla låtar som Kapten röd har gjort, vilket är sjukt kul med tanke på att vi verkligen gick lös, hoppade och diggade. Lina är också ett grymt fan av kaptenen, så vi höll hand, skrattade och var bara allmänt lyckliga. Isabella stog bredvid mig hela tiden och vi höll också hand, flera gånger. Då det var som mest speciellt. Då texterna betydde som allra mest för oss två. Millan stod precis bakom mig, med tanke på att hon är mycket längre och ser över mig, haha. Jag satt på hennes rygg och filmade. Dessutom såg jag ut över alla människor som var där. Alla som var där för att lyssna på min kung. Millan kramade om mig, flera gånger. Höll om mig då jag nästan grät av lycka. Och att hon ens var där, trots att Kapten röd inte är någonting för henne, var bara så vackert.

När det sedan var slut, då jag bara stod där framför scenen och skakade. Skrattade. Log. Klappade. Då var det lixom dags att gå. De gick av scenen och publiken började röra sig därifrån. Jag ville egentligen stanna kvar, sova där. Precis där jag hade stått under kvällen. Men såklart rörde vi oss också därifrån. Följde strömmen iväg från någonting som gjort att gråtit. Av lycka. 

-När vi är påväg mot bilen så var det ändå höjdpunkten av dagen. Jag ser Marcus. Lika fin som alltid går han där med sina polare, rakt mot mig. Jag blev så glad. Så överlycklig. Jag nästintill hoppade på honom, slängde mig över honom och kramade honom så hårt jag bara kunde. Det var så längesen vi sågs överhuvudtaget, och nu fick jag se honom just där. Precis då jag redan var som allra gladast. Vi pratade en stund och jag kramade honom igen. Lika hårt som förra gången - om inte hårdare. Det var nog den mest betydelsefulla kramen på väldigt länge. Jag är så glad över att ha en så awesome vän, helt seriöst. Han gjorde kvällen lixom bättre än vad jag trodde att den kunde bli. 

I bilen påväg hem så somnade jag. Jag sov mot Bellis axel och Lina sov mot min. Det var så mysigt. Så fint. Och jag kunde inte prata, hade ingen röst kvar. Det skrapade i hela halsen och det var ansträngande att ens säga ett ord. Fast det gjorde ingenting. Verkligen ingenting.

Igår var bland de bästa dagarna i mitt liv.