Det är aldrig försent att säga förlåt. Åtminstonde inte sålänge det är på riktigt. 

-Efter fjärde gången kan man ge upp.

Då har det nått sin gräns.

Gräns.

Gränd.

Skall gå till en gränd imorgon.

Eftersom jag inte orkade med Borås så tog jag med mig hunden till Varberg. Efter många om och men så satt vi tillslut på tåget, med en väska söndrig och folk som skrattade. Vi gjorde iallafall någons dag, vilket känns bra. Väl framme i Varberg blev vi hämtade och vi åkte en liten bilfärd till världens finaste stuga. Där stod maten färdig på bordet och det var bara att hugga in i den goda kycklingen. 

Jag har spelat kort och gått promenad tillsammans med min mormor. Morfar & jag kollade sedan på boxning på tv:n. Nu befinner jag mig i friggeboden, där jag & Dissi har vårt lilla egna. Vi lixom bor lite för oss själva. Det är skönt. Nu kan jag äntligen slappna av och strunta i allt vad Borås heter. 

-Befriande.-

Jag vet att jag bara förstör för mig själv när jag hör av mig. Ändå kan jag inte hejda mig. Jag vet att jag inte borde men någonting gör att jag vill. Jag skall sluta med det inom en snar framtid. Jag lovar mig själv det. Här och nu. Dock kan jag inte sluta läsa gamla meddelanden. De gör mig så glad. Förutom de sista, då det bara handlar om någon annan. Någonting annat. Någon bättre. Någonting bättre. Stahp. Stahp it now.