I ett liv fyllt av svek och oro så är det viktigt att ha vänner. Någon som står vid din sida, oavsett vad som händer. Någon som inte bryr sig om VAD det är du har gjort utan hjälper dig på vägen ändå. Med detta menar jag inte att jag gjort någonting dumt, utan bara att jag är glad över att veta att mina vänner hade hjälpt mig OM jag hade gjort det. Helt ärligt så vet jag inte hur jag skulle klara mig utan dem. Jag kan inte ens tänka mig hur jag skulle må om de alla bara försvann. Det gör tillräckligt ont att förlora endast någon av dem, och att veta att man kanske inte får tillbaka den kärleken. Jag är iallafall så glad man kan bli över att ha så fina vänner som jag verkligen har. De är värda mer än allt vad pengar handlar om.

Min kväll spenderas med te, two and a half men & min fina gitarr. Jag ska försöka spela in någon mysig cover som ni förmodligen aldrig kommer att få höra. Men ändå, lixom. Det är mysigt ändå. 

I fredags var sista dagen på praktiken färdig. Det var så ledsamt att gå därifrån och veta att jag inte skulle tillbaka på måndag. Dessa två veckor har varit väldigt bra för mig då jag har utvecklats en hel del som person. Det är så himla stor skillnad på att arbeta ute i den "riktiga världen" än att gå i skolan varje dag. Det är dock bara några få veckor kvar tills jag ska dit på praktik igen, så himla fint. Alla dessa underbara människor strålar och ger så mycket energi.

Efter att vi bjöd våra arbetskamrater på världens största och godaste bullar i olika former så åkte jag hem till mitt hus. Där pratade jag en stund med min fina mamma. Jag bestämde mig lite senare för att gå hem till Millan så jag packade mina saker och gick hem till henne. Det var kallt och mörkt. Jag hade sådan tur att jag kände henne som åkte förbi, så att jag slapp gå hela vägen. Väl hemma hos Millan så gick vi till tempo för att köpa frukt. Vi gjorde en god fruktsallad och kollade på andra avenyn. Senare på kvällen så hade vi en massagestund och det var nog det härligaste på länge. På morgonen dagen efter så vaknade jag, pigg som en mört, väldigt tidigt. Vi gick än en gång till tempo för att slösa ytterligare pengar. Sedan kollade vi på massa bra tv-program och myste som bara den. 

Sedan var det bara att åka vidare. Pappa hämtade mig hos Millan och jag packade om min väska. Nästa äventyr på schemat var bosatt hemma hos Amandas pojkvän. Där hade jag en av de bästa kvällarna på länge och jag tror att det räcker med information. Jag och alla andra människor som var där hade det nice och chillade mest på livet. Jag fick träffa Emil igen, som jag inte träffat på hundra år. Och så fick jag träffa massa andra fina människor. Både kända och okända, för mig. 

Just nu har jag precis kommit hem från Amanda, dit jag åkte någongång innan idag. Vi åt mat och hade det allmänt bra. Jag & min andra familj. Det är så underbart att veta att man alltid är välkommen, varesig vad det handlar om. Mitt extra hus. Om en stund så ska jag släppa ut hundarna och ha lite träningstid med dom. Dissi har massvis att lära sig och det är så himla kul att träna med henne. Soya är lite jobbig ibland, men hon är ändå bland det finaste jag vet.

Jag har inga bilder att visa från helgen, men ni klarar er nog ändå. Mår ni bra, mina fina?

Det finns vissa perioder i livet då man inte orkar resa sig upp på morgonen. Man känner redan varje morgon att det kommer att sluta dåligt, just idag. Man tänker sig att morgondagen blir lika dålig och det finns ingenting som kan göra det bättre. Man har alla sina kompisar bredvid sig, som ständigt hjälper till. Ibland kan inte ens det fungera. Man sitter hemma på sitt rum och faller in i tankar djupa som havets botten. Tillslut stänger man in sig själv i rädslan att stanna där förevigt. Allt det dåliga blir till en ond cirkel och tillslut säger det stopp. Man når en gräns. Det är då depressionen kommer. Ingenting fungerar. Allting är dåligt. Allting blir fult, svart. Vad ska man då göra? Vad ska man göra för att inte vara kvar nere i denna djupa svacka? Vad händer om den blir djupare, mörkare?

Jag har haft sådana tider, som de flesta vet. Åtminstonde de som läst min blogg ett tag. Jag tror inte att det fanns ett enda positivit ord och alla bilder var på en trött, sliten, Felicia. Jag hade en pojkvän som svek mig, flera gånger om. Jag själv var inte mycket bättre. Jag lät ju hela skiten pågå, om och om igen. Jag vaknade på morgonen med en känsla i kroppen som knappt gick att beskriva. Jag skrattade på de ställen då man skulle skratta, fastän jag grät floder inombords. Jag gick till toaletten på skolan för att släppa ut alla tårar jag hade. Sedan återgick jag till den vardagen som fanns. Den vanliga Felicia, som alla trodde. Egentligen var det den ovanliga Felicia. Hon som inte visste vart hon hörde hemma eller vad hon skulle göra. Jag tyckte att allting som hade med mig att göra var äckligt. Det var fult. Allting var hemskt, som hade det minsta lilla med mig att göra. Jag ville inte synas, jag ville bara bort. Bort från allting. 

-Sedan vände det.-

Jag insåg att jag inte kunde fortsätta att göra dessa hemska saker mot mig själv. Jag var tvungen att sluta tänka på alla saker som var dåligt med allt och alla. Det största problemet var Han. Och Hon. De båda som jag hjälpt så mycket att jag själv brutits ner. Deras otacksamhet och onda ord bröt ner mig desto mer. Jag blockade de båda från min facebook. Jag tog bort deras nummer. Jag glömde av dem. Lät de försvinna ut i ingenting. För mig är de ingenting, längre. Jag började öppna mig för mig själv. Jag insåg saker om mig själv som jag aldrig förut hade förstått. Jag lät folk hjälpa mig upp. Jag lät de ta tag i min hand och dra mig uppåt. Mestadels var det Marcus som fick mig att ändra inställning till saker och ting, vilket gjorde mycket för mig. Jag satte igång med hårdträning och blev mer social. Jag lärde mig att ta plats i ett rum och äntligen, efter flera månaders jobb, så var jag på god väg att bli den riktiga JAG. Jag förlorade några på vägen upp, utan att jag egentligen förstod det själv. En som försvann, fortsatte sitt liv utan mig. Och en annan som inte längre hade sitt liv kvar. Det var både trots detta och pågrund av detta som jag fortsatte min väg uppåt. Det gjorde mig starkare än någonsin. Alla klagande ord jag fick emot mig, de rann av mig som flytade vatten. Det var så skönt att äntligen lyckats bli såpass stark att ingenting kunde sänka mig.

Efter denna tid så är det precis likadant. Det har fortsatt uppåt och jag är i en ständig resa mot mitt mål. Jag har förändrats så mycket att de närmsta vännerna jag har inte ens har hängt med. De visar dagligen för mig hur stolta de är över vad jag har åstadkommit och jag försöker mitt bästa att dra med dem upp på toppen. När man själv är högt upp, har funnit sig själv och kan leva livet - det är först då man kan hjälpa andra. Det är då man kan dra upp andra utan att dra ner sig själv. Jag är så glad över att jag lyckats ändra sättet att tänka på. Det finns inga problem längre, endast lösningar. 

Jag lever mitt liv. Det bästa liv man kan leva. Och jag älskar att dela det med mina kära.

Jag har helt och hållet bestämt mig för att komma över en äckligt jobbig rädsla som jag har. Jag är, precis som många andra, otroligt rädd för spindlar. Jag håller dock på att övervinna denna rädsla genom att trotsa den. Igår städade jag nerevåningen av mitt hus, där jag bor. Jag kan inte ens räkna alla spindlar som åkte in i dammsugaren. Det kliade lite här och var och jag hoppade till så fort jag kände att jag trampade på någonting. Nu i efterhand känner jag mig dock snäppet modigare. Jag har lovat mig själv att ta bort alla spindlar jag ser. Antingen med dammsugare eller papper. 

Alla har vi rädslor, så jag tänkte göra en kul grej med dessa!
Med tanke på att ni är rätt många som läser här varje dag, så kan ni vara med mig i min kamp om spindlar. Jag vill också att ni ska övervinna en rädsla ni har. Ni kan alltså skriva till mig, vartsomhelst. Ni kan få tag på mig genom att kommentera här, messa eller på facebook. Eller så kan ni haffa mig på stan, såklart. Sedan ska vi allihop tillsammans övervinna dessa jobbiga rädslor och vi ska hjälpas åt med hur vi ska handskas med dom. Låter det som en bra idé? Hör av er vettja! Rädslorna ska inte längre vara rädslor!

Jag skaffade mig en såndära tumblr. Jag såg att det fanns massvis med inspiration där och jag kände för att ge andra lite inspo tillbaka. Jag har inte riktigt kommit igång med design och grejer än, men det kommer snart. Jag är lite av en beroende nu. 

http://feliciaelinida.tumblr.com/

-The best days of our lives. 

Jag insåg alldeles nyss att det redan är torsdag, (igen). Jag förstår inte hur tiden kan använda sina korta ben och springa iväg så himla fort. Jag insåg också att det imorgon är sista dagen på min praktik. Tråkigt nog. Det har verkligen varit hur bra som helst. Alla på salongen är de mysigaste personer jag någonsin mött. Det positiva i det här är dock att jag nästa år kommer att vara där i TRE hela veckor till. Om jag ska vara helt ärlig så längtar jag redan. Jag har den där känslan då man går i flera veckor, månader och väntar på någonting bra som ska hända. Någonting som man ser fram emot. Det äger.

Idag slappade jag lite extra här på morgonkvisten. Klockan var ställd på 07.00 men jag ligger fortfarande kvar i sängen och degar. Om en stund ska jag sminka mig lite grann så att jag slipper se ut som ett monster och sedan ska jag få i mig lite frukost. Man vill ju inte gå hungrig en hel del dag, lixom. Efter praktiken så kommer jag att dra med mig Millan hem till mitt fina, nystädade rum. Vi har bestämt oss för att göra färdigt hennes samhällsläxa och vi ska dricka te. Förmodligen fixar vi lite varma mackor och sådant mys också. Vi ska gå ut bland de fina löven och fota lite nya bilder också. Jag ser fram emot den här dagen. Den kommer att bli så fin.

Latero.

Jag står här vid sidan av ditt liv & väntar på att du en dag ska höra av dig. Att du ska komma till mig i hopp om att jag fortfarande finns kvar. Det gör jag. Finns kvar alltså. Såklart. Nu ska drömmarnas värld fånga mina tankar och göra dem till någonting vackert. Det är vackert. Och jag vet att det inte blivit såhär bara för att skada oss. Det har blivit såhär för att någonting skulle stärka oss. Det är så jag tror iallafall. 

HAN sa det. Min gud.