Är det bara jag eller är livet typ det bästa någonsin?

Jag saknar Bella så in i helvete och jag vet hur överlycklig jag kommer att vara då hon kommer hem. Vi kommer att ha hur kul som helst och hänga i Ulricehamn hela dagarna. Vi kan åka bil vart vi vill och nu är vi lixom fria. Fria som fåglar. Vi skall åka iväg långt härifrån och spendera tid tillsammans med varandra och förmodligen massa andra människor. Jag trivs så bra i hennes sällskap. Älskling. Kom hem.

Och för att inte tala om hur glad jag är att Millan äntligen kommit hem från Danmark. Det var underbart att bara få höra hennes röst och när jag väl träffar henne så lär jag vara i extas. Jag har bestämt att vi skall dra till Göteborg och shoppa mysiga vinterkläder. Och hörlurar. 

Och sedan tänker jag på hur sjukt mycket jag saknar Amanda, också. Jag har inte träffat henne på hela lovet och på måndag ska det bli sjukt jävla awesome att få hänga med henne i skolan, igen. Jag skall ta med mig massvis av vaniljte och ha världens bästa lärare på världens bästa lektion. Jag kom dock precis på att vi två inte gjort vår uppgift som skulle varit inlämnad för ett x antal veckor sen. Äsch. Det ordnar väl sig. Älskar min skola. Och Amanda.

Nu känns det bättre. Mycket bättre.

-Han är så betryggande på något sätt. Som om jag känner att vad som än händer sedan så kommer det att vara någonting bra. Mest med tanke på att vi kommer att hänga och sådär, förmodligen en hel del. Jag känner mig lättad. Härligt.

När jag andas in luft i mina lungor så känns det som om det är svart. 

Det känns lixom som om det är tungt att andas och luften får inte riktigt plats. Detta sker varje gång jag pratar med denna fantastiska människa. Jag vet inte varför & det är jobbigt. Jag ogillar ovisshet. Min ovisshet skall alltid förstöra och jag kan endast skylla på mig själv. 

öfkgndkjngkladgnjsvndoåfvfgdfgm. MH.

Ja, rubriken säger allt.

Verkligen allt.

Ytterligare timmar i telefon tillsammans med honom. Nu har det handlat om musik, dandelions & konstiga saker. Helt enkelt.

-"Allting mellan himmel & köttbullar" som han så fint har sagt. 

Jag tror inte att jag ens skulle kunna leva om du inte fanns hos mig. 

Jag vet inte hur jag någonsin skulle kunna vakna på morgonen och veta att du inte står vid min sida. Jag undrar om jag någonsin skulle kunna bli hel igen, om du försvann. Ibland funderar jag på om jag skulle hålla fast vid positiva tankar trots att du råkat illa ut. Skulle jag lyckas att vara sådär stark som de på tv?

Har du någonsin sett en film & önskat att det var du i huvudrollen?

Jag kan ibland önska det, att jag är bruden med den perfekta pojkvännen, den rika familjen & de tusen vännerna. Jag kan önska att det vore jag som sprang runt i det gröna gräset tillsammans med den jag älskar. Att det är jag som har det perfekta håret, ögonen & kroppen. 

Fast.. 

Jag älskar att vara jag. Mitt liv är tusen gånger bättre än de på film. Allting är perfekt. Snart.