Jag vänder mig om och kollar bakåt. Jag fortsätter att ta några steg framåt, men backar sedan tillbaka igen, rädd för att gå framåt ensam. Varje gång jag vänder mig om och blickar tillbaka på det förflutna, så får jag för mig saker som jag egentligen borde motså. Det blir så varje gång, varje jävla gång. Jag borde sluta med det helt och hållet, men det är inte så lätt som det kanske verkar. När jag ska sova på kvällarna så brukar jag tänka att imorgon ska jag lägga dom bakom mig, att de är tider som inte kommer tillbaka. Ändå är det samma jävla ramsa dagen efter. Man tittar tillbaka, tänker på minnen. Ibland går det så långt att man skrattar för sig själv. Eller gråter. Det gör man också. Det värsta med mig är att jag vet vad som är fel och rätt. Vad som borde göras och inte. ÄNDÅ väljer jag alltid att göra fel. Att göra det som inte borde göras. Ibland är det bra, viktigt. Livsavgörande. Ibland är det mindre bra. Dåligt. Hemskt. Förskräckligt. Det handlar inte om att jag gör någonting mot någon annan, men jag gör det mot mig själv. Tankarna äter upp mig inifrån, lämnar svarta hål i min själ. I mitt hjärta. Det är hål som måste fyllas. De måste ersättas av någonting annat. Det händer aldrig. Det är föralltid svarta hål, där dem inte längre finns. Och de finns där ända tills någon ändrar på det. Inte vem som helst. D-E-M. Eller kanske jag. Jag måste lära mig att släppa taget, att låta andra gå. Jag måste insé saker som mitt huvud vägrar att insé. Sådana saker som är livsavgörande. Sådana saker som gör att man ska kunna leva. Leva på riktigt. 

Jag ska försöka, och tro mig, jag ska verkligen försöka, att lägga det bakom mig. Jag ska försöka att sluta blicka tillbaka på det som en gång funnits. På det som en gång varit. Det har varit vi. Det har varit jag. Det har varit du. Det har varit jävligt mycket saker som idag måste lämnas bakom. Sådana saker som skall bli osynliga. Jag ska inte ens ha chansen att vända mig om och se någonting. 

Jag hade ett prov i makeup idag. Det gick ganska bra.

Provet gick ut på att jag skulle tolka en dikt, därefter skulle jag göra en make som inspirerats av denna dikt. Jag hade Bellux som modell och hon blev fin som en fjärt. Jag har den bruden att tacka för mycket, väldigt mycket. Tyvärr har jag bara en mobilbild, men det får gå. 

ÄNTLIGEN är jag klar med alla uppgifter som jag inte gjort efter att jag var sjuk. Det känns så otroligt befriande att allting som har med skolan att göra är helt klart. Det enda som är kvar är ett långt, skönt, lov. Jag blev glad idag också, efter att ha fått ett "hej". Tänk att ett sådant litet ord kan betyda så himla mycket. 

Jag hade mina vackra hängslebyxor på mig idag, och jag måste bara få säga, att jag kände mig så himla fin. Faktiskt. För första gången på länge så kände jag att idag var jag BARA jag. Ingenting annat. Det var underbart.