Sitter på youtube och kollar massa covers, jävlar i helvete vad duktiga tjejer & killar det finns där ute. Här får ni några av mina favoriter, lyssna och njut. 

Ikväll önskar jag att det var någon här hos mig, som kunde vakna upp tätt intill mig inför julaftonsmorgon. Med "någon" så menar jag en kärlek. Fast jag har ju ingen sådan. Jag längtar tills jag bor i Göteborg tillsammans med min man. Den som måste lämna mig för att åka till jobbet, för att komma hem till ett tryggt hem. Där vi delar på allt. Täcken, kuddar, soffan, sängen, maten, mattorna, gardinerna, tallrikarna. Allt. Drömmer jag bara nu?

-Och förlåt. Igen. För att jag inte försökte hårdare.

Vet ni hur det känns att veta att man verkligen lever?

Jag har varit med om det en gång, EN enda gång i hela mitt liv. Och nu menar jag verkligen extremt. Den känslan då ingenting annat finns, förutom livet. Ingenting annat existerar, om inte allt gör det. 

Jag vet vad ni undrar. Vad hände? 

För att på något sätt förklara utan att berätta en hel livshistoria, så berättar jag bakifrån. Publiken trodde att jag grät för att mitt lag hade förlorat matchen. Jag hade aldrig förut varit en dålig förlorarare, men vad skulle de annars tro, om inte att jag var ledsen över förlusten? Deras första, eller ens andra tanke, skulle aldrig varit att jag för första gången i mitt liv kände mig levande. Jag dömer inte dessa individer för att inte förstå någonting av vad som hände. Varför min mamma ropade på mig, sa några få ord, och sedan låg jag bara där på marken. Med huvudet nerborrat i gruset bredvid fotbollsplanen. Jag reste mig sakta upp, kollade på min mamma och jag grät floder. Det enda jag funderar på, är vad de andra trodde, då de såg min mamma gråta. Trodde de att hon också var ledsen för att mitt lag förlorade med 3-0? 

För jag undrar än en gång hur de kunde tro att jag var ledsen över de där målen som det andra laget skjutit i vårt mål. När fallet egentligen var att det kändes som att jag hade vunnit över hela världen. Jag hade besegrat någonting som ingen trodde skulle hända. Jag kunde känna min egen hand ta tag i min mammas hand. Jag kände någonting, för första gången på lång tid. Jag hade glömt bort vad ett liv var, var det innebar. Jag hade glömt bort att det funnits dagar då jag kunde le, och på riktigt vara glad. För vad jag hade gjort det senaste året, var att skada mig själv. Bryta ner mig själv. Jag åt upp mig själv inifrån. Sökte tröst från någonting som inte fanns. Men den dagen, när min mamma berättade för mig att jag var frisk, att det inte fanns någonting okänt inuti mitt huvud, jag har aldrig förut känt mig så levande & jag kommer aldrig någonsin att känna den känslan igen.

Jag lever. Ligger inte begraven på en kyrkogård. Ni skulle bara veta hur mycket det är värt för mig. Och främst för min familj. 

Kvällen hemma hos Amanda var mysig igår. Vi kollade på film, lagade mat och hade det bara sjukt härligt. Jag somnade dock fett tidigt, vilket inte var meningen. Sedan vaknade jag någon gång på kvällen och var vaken hela natten. Fast Amanda och Andy sov. Ja. Så social är jag. Vi bytte julklappar också, och jag fick VÄRLDENS finaste ögonskuggspalett. Blev sjukt glad. Nu vet jag exakt hur jag ska sminka mig på julafton och på nyår. 

Idag är mormor och morfar här för att förbereda inför imorgon. Det luktar köttbullar och annan mat i hela huset, sjukt värt. Och så spelar vi julmusik. Och sjunger. Och dansar. Och hoppar runt. Ibland är livet bara FÖR fint. 

Inatt pratade jag med två fina människor. Båda samtalen gav mig mycket och det ena var något som jag aldrig varit med om förut. Kan fortfarande inte smälta det. Men det gör jag väl någon gång, om hundra år. 

I live on the first floor, downstairs in my house. This is where I write music, all night long. This is where I have been writing all the letters that I never sent. In this room, at this floor, I'm feeling safe. It's like i'm stuck in 1995, when I was born. In here, I am nothing else but me. The little, frinkled Felicia. 

Goodnight, lovers. 

Vad jag faller för?

Dåliga killar, oftast. Sådana som inte vet hur man uppskattar livet. Som inte vet hur man respekterar en annan människa. Jag faller för de som håller sig undan mig. Som inte svarar mig. Som inte finns i närheten, kanske bor långt bort. Jag faller ofta för någon som har en tendens att inte tycka om mig. Jag har också en tendens att bli kär i någon som är spännande, mystisk. Och alltid i de som behöver hjälp. Jag faller för någon som mår dåligt, utan att jag själv ens vet om det, för att sedan försöka få personen på fötter. 

-Men kärleken får vänta ett tag. Den står vid sidan av. 

Jag sov visserligen i fyra timmar igår eftermiddag. Men inte trodde jag att det skulle ta från klockan 15.00-22.18 att städa huset idag. Jag har alltså städat i ungefär S-J-U, 7, seven timmar, TIMMAR idag. Jag tror inte att jag kan lyckas få ut rätt känsla på hur extremt mycket så många timmar är, för att städa. Nu är det iallafall mer jul än någonsin i vårt hus. Det kryllar av tomtar och snögubbar vart jag än vänder mig. Granen är på plats, pyntad som bara den. Om jag får säga som det är, så är det fanimej kliniskt rent här. Vi har dammsugit i VARENDA hörn, i HELA huset. Och jag skojar inte. 

Nu är det dags för att ta det lite lugnt, sitta i soffan & bara tänka på vilka underbara tider det är just nu. Allting är så vackert. Allting är vitt och ljust, åtminstonde ganska ljust. Och imorgon ska jag hänga med Amanda och Andy, snacka om sjukt värd dag. Och så ska jag sova där. Men jag är så snäll att jag sover uppe på soffan. Schysst polare va? Jag ser fram emot allting idag. Allting. 

-Det är många av er som har frågat om det här med lösenordsskyddade inlägg, precis som förra gången. Jag gör så ibland, då jag endast känner för att visa inlägget för vissa personer, eller endast för mig själv. Det handlar oftast om videor, där jag spelar gitarr och sjunger och sådant. Vilket det handlade om igår. Så nu vet folket varför det blir så ibland. Hiho:>

Idag är jag HUR trött som helst. Jag har varit ute och lekt med vovvisarna i snön och sedan försvann all min energi. Det var iallafall sjukt kul och jag har inte skrattat så mycket på väldigt länge. Dissi är verkligen helt underbar. Hon ska flytta med mig till göteborg i framtiden. Framtiden är sjukt nära nu. Ni skulle bara veta.

Imorgon ska tydligen hela jorden gå under och vi alla kommer att dö. Precis som förra gången så är alla helt hysteriska och livrädda. Folk gråter och vill bara vara med sina nära och kära. Jag skiter i vilket. Dör vi så dör vi. Vilket vi förmodligen inte ens gör. Och om vi gör det, så spelar det ingen roll vem jag dör med. Vi alla kommer ju ändå synas på andra sidan.