Jag & Amanda biffade som fan på gymmet idag. Armhävningar, situps och mycket lyftande av vikter. Nu är jag helt död i kroppen och det känns bättre än någonsin. Sedan förstörde jag allting med pannkakor, men det är okej.

Millan åkte precis hem till sitt underbara hus. Där hon bor är det redan fullt med julpynt överallt, och en stor, vacker julgran. När man kommer dit så får man smaka på massvis med goda julkakor och nybakat bröd. Jag trivs där. Jättebra. Och hon trivs här. Vi trivs i varandras tillvaro. 

"Du är inte bara en kompis till mig, du är en syster".

-Detta var vad som kom i ett meddelande till mig alldeles nyss. Jag finner inga ord. Inte ett enda ord kan beskriva hur jag känner, precis nu. Det är för mycket känslor.

Jag ska sätta mig i min nybäddade säng, i mitt fina rum, och fortsätta på min nya låt. Den låt som en dag kommer att finnas här, på min blogg. En dag. Om några år. Den har en fin betydelse & jag vill ha någon ska ta del av det. Bellis har redan hört halva, men den är till för hela världen. 

Handlade de 3 första julklapparna idag. Det känns bra. Produktivt.

Skriver brev för fulla muggar också. Synd att jag skriver så snett. Men det är ju innehållet som betyder någonting.

-Jag har en vän som idag inte mår bra alls. Eller jag har två, faktiskt. Och om det är någonting som gör ont inuti mig så är det just det, att mina nära inte mår bra. De förtjänar det bästa de kan få, och att se dom ledsna gör så ont i mig.  Jag ska dock lova en sak, vilket är att visa evig kärlek till dessa. Dom har en plats i mig som gör att jag ska jag hjälpa dom, no matter what. Vad det än gäller.

De måste bara våga gråta, vilket de gör. För de har fått min styrka. 

Idag insåg jag att så länge vi älskar varandra så spelar resten ingen roll. Jag svävade i rymden, som om jag var fast ovanför molnen. Ibland är det jobbigt att jag aldrig tar mig mod till att förklara, men jag tror att han förstår ändå. Han förstår mig bättre än vad jag gör. Idag var den bästa dagen på länge. Och det spelar ingen roll hur framtiden ser ut, bara det finns en framtid. Jag älskar honom. Verkligen älskar. 

Egentligen kanske jag inte borde lägga så stor vikt vid detta med pepparkakor, men när det går till en sådan nivå som det nu har kommit till så klarar jag inte av mer. 

Förmodligen har de flesta av er hört om detta med luciatågens pepparkaksgubbar. Jag läste artikeln om lilla Mio som kom hem till sin mamma och berättade att han inte fick lov att vara pepparkaksgubbe i Luciatåget. Enligt hans lärare så kan det vara stötande och rasistiskt. 

VAD FAN HÄNDER?

-Det är precis detta jag menar med att jag bokstavligen H-A-T-A-R vårt samhälle. Det Svenska, sjuka, äckliga samhället. Jag hade förstått detta om det hade varit så att barn från andra länder hade tyckt att de blev illa behandlade på grund av detta med pepparkakorna, eller om det hade blivit en sådan stor fråga. Jag hade förstått om det hade varit så att det användes som ett "själsord".

Men jag menar, det är någonting som vi skall äta, right?

Det är en deg som är kryddad, som man sedan gör fina figurer med och sedan skall de ätas. VAD FAN HAR DET MED URSPRUNG ATT GÖRA?!

Skall man inte få ha vita klänningar då, heller?

Eller ska man sluta dricka mjölk?

Vi kan heller inte äta köttbullar, för de är bruna. Likaså får vi sluta klä oss i vita tröjor. 

Vet ni vad det värsta är? För det värsta är inte att man inte får klä sig som en pepparkaka.

Det absolut värsta är att det är de vuxna i vårt samhälle som gör att det blir såhär. Det är vuxna jävla människor som tror att de förstår någonting om saker som de egentligen inte vet ett piss om. Det är dessa människor, som tyvärr är så högt uppsatta, som påverkar alla andra i samhället. Det är politiker och regeringen. Det är dom som får oss att gå på deras sjuka lögner och ideal. 

Det finns en sak som jag är jävligt glad över, vilket är att det är vår generation som snart kommer att bestämma. Det är snart jag och alla andra i min ålder som kommer att vara de högst uppsatta. Kanske kan jag personligen påverka till det positiva. Jag hoppas verkligen det. 

Jag borde dock inte hoppas alldeles för mycket med tanke på att de manipulerar oss, äckligt mycket. Hoppas att det är någon mer än jag som inte påverkas och tar efter. Jag ska stå emot. 
Någon som är på?

Klockan var mycket och jag begav mig till min kärlek, i hopp om att finna svar. Det gör jag kanske snart, finner svar alltså. Min vackraste har somnat bredvid mig, försvunnit bort i drömmar och floder att spegla sig i. Kommer föralltid att hålla fast vid dig. Kommer aldrig att låta dina händer glida iväg från mina. Att höra dig andas när du sover är det bästa jag vet. Och att du skrattar är någonting som gör mig varm. 

Vart är jag?

Varför är jag inte här?

Är jag ensam i en skog, med lösa hundar?

Eller har jag kanske sällskap?

Att under dagen spendera tid med det man älskar så mycket att allting annat försvinner för en stund. Att under dagen få prata med någon som tappar spaghetti på golvet och inte slutar skratta. Sedan håller jag fast i det som fäster sig i mig. Klingar på en svart gitarr, som om ingenting annat existerar. Ingenting annat existerar när det handlar om oss. Förutom kärlek, killar, tjejer, te, skratt, grädde & Thor. De sakerna är nog de som finns mest, trots att vi bara är vi. Det bästa vi kan vara. Vi är som bäst med varandra. Och med alla andra. My love.

Min mamma jobbade hela dagen igår, från 08.00-20.00, den kvinnan är beundransvärd. Personligen förstår jag inte hur hon klarar av det, men hon äger väl bara, helt enkelt. För att göra mina päron glada igår så städade jag HELA huset när de var iväg och jobbade. Jag eldade i brasan, rastade hundarna, tände MILJONTALS värmeljus och myste till det ordentligt. 

Notera att jag är en sådan som inte kan vara hemma en vecka från skolan utan att få något konstigt syndrom. Fråga mig inte vad det kallas. Måste-göra-någonting-annars-kan-jag-inte-överleva syndromet, kanske. Jag vet inte riktigt. De blev iallafall väldigt glada, konstigt glada faktiskt, över vad de fick skåda när de öppnade dörren. Det är inte varje dag man kommer hem till ett tvär rent hus, liksom. Förövrigt så sov jag när alla kom hem, helt slut. Jag hade glömt bort min feber helt & hållet under städningen, men jag kände av den hela kvällen sedan.

Inte för att det gjorde så mycket egentligen. Jag hittade en gammal bok om andra världskriget som jag låg och läste nästan hela kvällen. Klockan blev midnatt och jag kunde inte sluta läsa. Jag var som fast, helt manipulerad. Jag insåg senare att jag var tvungen att sova, jag menar, man ska väl sova på natten? -Det säger min mamma iallafall.

Efter att ha sovit endast några timmar under natten så vaknade jag av att klockan ringde, vilket nu för tiden känns ganska ovanligt. Jag gick upp, åt frukost och gjorde allt det andra man alltid gör innan man går till skolan. Några minuter innan bussen skulle gå, då jag sitter och kissar (ursäkta för mycket information) så inser jag iallafall att jag har sovmorgon idag. FAN VAD GÖTT!!!! -Känner jag lite lätt. Men istället för att somna om, vilket jag ofta har väldigt svårt för, så fick datorn vara min bästa vän.