Nuförtiden:

Antingen hänger jag på gymmet. Eller hos Bella. Eller hos Lukas. Eller hos Amanda. Eller hos Millan. Eller hos Zara. Eller hos någon annan trevlig människa som får för sig att träffas lite spontant ibland. Kanske Hanna. Eller kanske John, snart. Vem vet. Eller kanske alla i det där som de kallar för "ansgarsgänget", eller jag kallar det så. Där inkluderar personer såsom Ellen, Cheyenne, Bader, Adam, Petter, Simone osv. Massa härliga människor. Så länge jag har min Bellis så klarar jag alla nya möten, med nya människor varje gång. Och så länge jag har Millan så klarar jag igenom allt vad livet handlar om, djupa saker som småsaker. Saker som jobbiga lärare eller tråkiga böcker. She's my light. Every day. Eller som Amanda, som varje dag är så jävla grym, så himla vacker. Och som vi brukar säga, detta skall bli vårt år. Vårt helt egna 2013. Och Zara, som just nu praktiserar och ofta är ganska trött. Det är synd också att våra scheman inte riktigt passar varandras, men det gör ingenting när jag varje dag tänker på hur underbar människan är. Och ja, ni förstår ju själva. Saker är så jävla äg. Jag tror nog att det mestadels beror på träningen & maten, att det gör mig pigg och glad varje dag. Annars är jag väl bara sådan. Vem vet. 

-Det tråkiga är dock när man träffar någon som förut var någonting av de närmsta man hade. Som man sedan fick tillbaka lite av det förflutna med. Lite av det som en gång var. Och som sedan tydligen rann ut i sanden än en gång. Synd att du inte svarade på mitt grattis-sms. Eller ens kan kolla mig i ögonen när vi möts. Jag såg fram emot, mer än någonsin, att äntligen få prata med dig utan att förstöra. Jag antar att vi är tillbaka på ruta ett. Kanske beror det på att killar & tjejer inte kan vara polare enligt samhället, för annars hade det varit så jävla enkelt. "But dreams comes slow". Som han en gång sjöng.