Nu kommer ni tycka att jag är jävligt tjötig här idag men jag känner verkligen att detta är värt att säga. HANNA ÄR SÅ FIN. Jag orkar inte. Och egentligen handlar det nog inte om att berätta för er hur mycket jag tycker om henne, men det är nog mer av en påminnelse till mig själv. Någonting som jag kan kolla tillbaka på och minnas, hur otroligt underbar bruden är. När hon, helt seriöst, skickar VÄRLDENS finaste video till mig, där hon berättar hur mycket hon tycker om det jag skriver, säger och hur söt jag är. SERIÖST. Jag dör. Jag visste faktiskt inte ens att det fanns så himla fina människor här i världen. Och jag sitter här hemma i min mysiga soffa, men det är inte ens hälften så mysigt som tillsammans med henne. JAG DÖR. Här sitter jag och ba trycker in i era huvuden hur bra denna flickan är, och jag hoppas att ni verkligen håller hårt i de ni håller kär. Det finns så många människor som är så underbart vackra och fantastiska, sådana som Hanna alltså, som man bara måste hålla fast vid. Som måste få veta att de är så bra som de är. Jag tror att jag skulle kunna säga till henne hur bra hon är typ en miljon gånger samma dag, men det kommer alltid fram mycket tydligare i textform. Det är så mycket enklare att formulera sig och verkligen få fram vad det är man vill ha sagt. Vad jag vill ha sagt med det som jag här ovan har skrivit är att jag, trots att jag inte känt Hanna alls länge, tycker att hon är awesome. Och det är inte några jobbiga tystnader eller sådana saker, utan vi bara är. Vi har vår dreadpower och den gör oss så himla bra. Det är så enkelt med henne, allting flyter på som om vi umgåtts sedan vi var 5 bast. 

Nu måste jag gå och skriva musik eller någonting i den stilen, annars kommer jag att spricka av all den lycka som jag har i min kropp just nu. Jag skriver nog en låt om gårdagen. Den kommer att bli fin. Lika fin som Hanna är. ÅH. Är så avundsjuk på henne. Ni skulle ba veta. Och jag kan slå vad om att alla er som läser här är precis lika avundsjuka som jag är. Hon ser ju ut som typ världens finaste prinsessa. Det är så galet. Fina, fina Hanna.

Jag vet inte hur jag ska förklara de närmsta dagarna men jag har en känsla av detta kan bli väldigt virrigt och flummigt. Jag känner dock att det är okej, för ni förstår nog vad poängen är med hela grejen, att jag har haft det hur nice som helst.

Igår lyckades jag, efter många om och men, glada busschaufförer, tåg, sms & telefonsamtal ta mig ända hem till Hanna. När jag väl kom dit så blev jag för det första helt förundrad över hennes vackra hus. Det är helt galet hur underbart det var att vara hemma hos henne, jag trivdes så bra i den miljön. Och med henne. För Hanna är verkligen en helt fantastisk person. Vi har en tendens att prata väldigt mycket båda två, nästan så mycket att vi ibland pratar i munnen på varandra. Vi brukar också väldigt ofta glömma bort själva poängen med vad det är vi pratar om, som vi sedan kan komma på några timmar senare. -Men vad gör det? När vi har det så himla bra.

När vi hade hängt ett tag & gjort de saker som man gör med henne (Pratar om dreads, pratar om annat, pratar, skrattar, pratar, skrattar). Sådana saker. Så kom iallafall John dit, och inte vilken John som hels, utan honom som jag så fint kallar för "Hardingz". Ni har förmodligen sett namnet här ett flertal gånger, men igår blev lixom allting till verkligen. Att hänga med både Hardingz och Hanna samtidigt är bara helt jävla fantastiskt. 

På kvällen så gjorde vi massa mysiga saker, så som att kolla på film, spela spel och ta en miljon bilder på konstiga saker. Vi skulle också käka fruktsallad eftersom vi var SÅ HIMLA sugna på det. Men det glömde vi visst av sedan, i kvällens roliga stunder. Vi har verkligen varit hur oproduktiva som helst och bara degat i Hannas säng hela tiden, men det gör faktiskt ingenting när man har det så nice som man har det. Vi gick ut mitt i natten för att ha lite snöbollskrig och det slutade precis som jag ville. John låg i snön och blev mulad av mig och Hanna. Jag och Hanna är bäst, helt enkelt. Jävligt bäst. Jag skulle gissa på att det handlar om en dreadpakt, mest för att vi är så himla nice och för att våra dreads är mysigare än mysigast. 

Jag ville egentligen inte åka hem idag, och det var hemskt att gå så långt till bussen, för att sedan vänta i flera år tills bussen kom fram. Vi frös nästan ihjäl och visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen, men det var mysigt ändå. För att sammanfatta helgen kort, så måste jag verkligen säga att jag är så lycklig över att ha träffat dessa fina människor. De är så himla underbara och fyllda av så mycket energi. Jag skulle kunna hänga med dom oftare, om vi hade haft tid till det. Hannas dreads är underbara och jag vill ha dom. Verkligen. De är långa och helt perfekta. Wih. Och Hardingz, han ska kanske också skaffa dreads om ett tag, vilket lär bli hur nice som helst då vi kommer att kunna ta massa härliga bilder!

-Och till sist, puss på mina fina vänner. Ni är verkligen bra. Hur bra som helst. Och fina. Vackra, det är vad ni är. PUSS på er.