"Det är bara det att det känns som att någon har sparkat mig i ryggen. Som om någon har trampat mig i ansiktet och gjort allt den kan för att såra mig. Så känner jag mig just nu. Lämnad. & ensam. Även om det var mitt val att inte vara med längre. Även om det var jag som lämnade allt och gick min väg. Det beror endast på att du var det jag levde för. Det som jag kämpade för & det som jag alltid skulle ställa upp för. Jag skulle alltid ha din rygg, vad som än hände. Nu ligger jag bara ner, utan dig. Utan kärlek. Utan någonting alls. Bara min ovärdighet. Smutsig"

-Skrev detta för exakt ett år sedan. Ganska konstigt hur mycket som har förändrats sedan dess. Mitt liv sög. Det var äckligt och hemskt och jag ville inte vakna på morgonen. Jag ville helst bara sova bort hela dagarna. Jag var sviken, ganska ensam och totalförstörd. Detta var bara ett år sedan. Ett kort litet år. Det är märkligt hur mycket andra människor jag kände då, delade mitt liv. Främst två stycken. Två stycken som var dem som betydde liksom allt. Sedan fanns det andra också, som man kände, delade saker med, som också är borta nu. Bortblåsta. Medförda av vinden. Jag hoppas att det bara var en bris, så att de inte skakades om alltför mycket. Dem är värda att ha det bra.

Jag är så glad att det är över nu. Allt som var förut. Inte allt kanske, men nästan. Nästan allting som var under den tidsperioden sög jävligt hårt. Nu vaknar jag dock på morgonen och ser inga problem framför mig. Det finns bara lösningar överallt. Och jag är så glad över att ha förändrats så mycket som person, som jag har gjort under detta året. Det är verkligen bara positivt. Ni vet nog själva, åtminstone ni som hänger med mig. Samma Fille, fast med väldigt mycket bättre självkänsla och självförtroende. Det äger sjukt mycket. Men det finns dem jag saknar också. Såklart.

John är h e m m a. Han har kommit hem. Eller ja, inte hem. Inte till det stället som han egentligen bor på. Men han är iallafall i Sverige. Herregud, John är i Sverige igen. Fast i Stockholm. Inte i stenungsund. Han borde egentligen vara här hos mig. Typ kramas och ha det bra. Han är brun, sjukt solbränd och totalsnygg. Igår skypade jag med honom och det var det mysigaste på länge. Vi somnade. Båda två. Han pratade på om saker som jag inte minns. Mitt i meningarna så råkade jag tydligen somna. Förlåt för det. Men gud vad jag har saknat dig. Så brutalt mycket. Jag har varit tvungen att klara mig i Å T T A veckor utan honom. Utan han som är en av de få som förstår sig på mig. Någon som är precis lika konstig och snurrig som jag. Överallt och ingenstans, så skulle man kunna förklara oss två med ett gemensamt ord. SÖNDAG, herregud jag kom att tänka på söndag. John kanske kommer hit då. hem till mig alltså. Till mitt hus. Tänk att få se honom igen. Det är helt sjukt, kan inte ens förstå att han är tillbaka. Jag trodde att han skulle vara borta i tre veckor till. Detta trodde jag tills han, för några dagar sedan, skrev att han är hemma. Herregud. Jag fick hjärtklappning och nästan hjärtattack. Det kunde gått dåligt det där.

Det här blev väldigt långt och möjligtvis lite snurrigt. Jag ville nog bara skriva om hur glad jag är att världens finaste människa äntligen är tillbaka. ÄNTLIGEN.