Så himla sant. Allting är till för att bara krossas, släpas, lämnas. Ett hopp är till för att krossas. Hoppet om att det faktiskt är möjligt, det går bara sönder. Spricker som ett tunt litet jävla tuggumi. Jag får vara kvar här, i det tråkigaste jag vet. I det fulaste huset jag vet. -När jag egentligen kunde haft det så mycket bättre.

Varför ska man vara på ett ställe där man inte trivs, när det är så enkelt att trivas på ett annat?

Sjukt ovärt att ens tänka så som personen gör. Att ens tänka tanken att det är bättre att ha det sämst. Det hade varit så mycket bättre om jag hade åkt med. 

Men icke. Nej. För jag är bara 17 år. 17 jävla år. Det hade löst sig om jag bara hade fyllt min artonde födelsedag. 

Och jag skulle ha haft det allt det bra tillsammans med henne. 

Nu får hon ha det bra, ensam. Fast jag vet att hon klarar sig lika bra på egen hand. 

Seriöst? Helt jävla seriöst?

Jag försov mig, men hann ändå med bussen. Jag hade, för att vara exakt, FYRA minuter på mig att ta mig till bussen från det att jag vaknade. Jag glömde träningskläder och jag hann inte ens slänga i mig lite frukost. Som grädde på moset så ska jag ha världens roligaste lektion med världens bästa lärare. MEN ÄR INTE HON SJUK DÅ?! Fan. Fanfanfanfanfan. Jag kom seriöst till skolan idag BARA för att få lite glad energi av min lärare, för hon är seriöst världsbäst, och då är hon sjuk. Och här sitter jag, läser om hippies och den enda lektionen jag har idag är naturkunskap. Mh. Kul.