Just nu är jag inne i en period då jag faktiskt kan känna mig väldigt fin. För er som läser detta så låter jag förmodligen som världens mest egocentriska person någonsin, men jag menar inte så. Jag menar bara att då jag ska gå till skolan så har jag kollat mig i spegeln och känt mig fin, för en gångs skull. Dreadsen har varit fina, hyn är slät och ögonen sådära små. Att ögonen är små, det har de alltid varit, och förut har jag tyckt att det varit en nackdel. Jag har dock nu på senare tid insett att de inte alls är så hemska. Att de är helt okej. Lite annorlunda. Annorlunda bra. Jag kisar med ögonen hela tiden, blinkar ibland hårt och tydligt. Det kan vara flummigt att se, men ändå mig på något sätt. Min kropp börjar få en fin form. Det börjar synas lite muskler både på bicepsen och tricepsen. Magen är rätt så platt & snart ska det bara dit lite muskler också. Benen måste fortfarande jobbas en hel del med. De ska bli fasta och bra. Det är dock en lång väg dit, men jag är på god väg. Jag ler så himla mycket också, nu. Hela tiden ler jag när jag ser mig i spegeln, när jag ser personer jag känner (och inte känner). Det får mig nog att se bra ut, lyckan lixom. Det säger mycket om hur jag mår. Och när min glädje visar att jag mår bra, så känner jag mig också fin. Typ. 
HERREGUD TÄNKER NI NU. "Hur kan hon sitta & hylla sitt eget utséende sådär?" - Det är inte så att jag tycker att jag är den mest snygga bruden på hela planeten. Men jag känner mig helt okej fin. Duglig lixom.

Så atteh, ah. Jag vet inte ens varför jag skrev dethär. Jag tänkte bara att det kanske ger er läsare lite inspiration, lite mod till att tycka att ni är fina. För det får man faktiskt tycka om sig själv. Trots att Sverige är något jävla land då man alltid ska svara med någonting negativt när någon säger en komplimang. Skit i Sveriges jävla ideal och moral och sådan skit och säg istället bara "Tack." - Då någon säger att du är fin.

Det här är en av mina bästa vänner. - Visst är hon fin ? 

Kärlek.