Kyrkogården.

-Jag kan inte förstå att jag redan bestämt vart någonstans jag skulle vilja vara. Hur det skulle se ut runt omkring. Att jag bestämde vilken sorts blommor som skulle finnas bredvid det stället där jag fanns. Dit hade dom gått den 22 augusti, varje år, tills de själva också låg där. Alla mina nära & kära. Jag kan inte förstå att jag bestämde att det skulle sprida sig färgglada ballonger över himelen, dagen då de skulle sörja att jag inte var kvar. Färgerna skulle vara en symbol för det fina som jag då hade fått uppleva. Allting står nedskrivet och är lätt åtkomligt dagen då det behövs. Musiken, sakerna som ska ärvas, ord som ska sägas. Det är nästan så att jag längre inte kan förstå hur nära jag var. Kunde varit borta förevigt. 

Fan hände?

I fredags var jag ledig & då passade jag på att jobba lite på dressman. Varför inte lixom? 

Efter att jag jobbat med hemska slipsar, igen, så gick jag tvärs över gatan för att ha utvecklingssamtal. Det samtalet var det mest lyckade någonsin och jag har nog aldrig fått så mycket cred och bra kritik förut, i hela mitt liv. Detta gjorde mig fett glad och ännu mer pepp på livet än vad jag var innan. Nu är det lixom bara att fortsätta på det spår jag är inne på och jag har äntligen funnit mig själv. Här är jag. 

Efter att ha gjort alla dessa bra saker så passade jag på att biffa till mig på gymmet. Där tränade jag med Zara och träningsvärken imorse var HEMSK. Magrutorna är äntligen på god väg. Wiiiiiih!

Hela helgen har bestått & kommer att bestå av endast fotboll. Mariedalcup är igång och där hänger jag väl på dagarna. Förmodligen på nätterna också. Det här är livet.